När man plötsligt får den där känslan...

att man inte vet vart man ska ta vägen, magen drar ihop sig.. man har ont, känner sig nervös, orolig och extra känslig. 

Det räcker med så lite så vänder ens humör tvärt... fast man egentligen bara skall skaka av sig obehaget och gå vidare.. tänka postivt. Min kropp är skakis, det händer ingenting med mitt liv känns det som, jag gör inget vettigt.

Ibland känner jag mig oduglig som inte har ett arbete, som inte kan ge barnen allt dem behöver, att jag inte kan bidra med pengar till familjen.

Jag gör så gott jag kan, det är bara jag som lätt blir negativ till mig själv och hur ska jag kunna släppa det?

Vill göra så mycket, jag vill se världen men har inte den möjligheten alls.. pga att jag inte arbetar..

Men hur ska jag kunna arbeta och vad kan jag arbeta med.. När min kropp är paj pga att jag jobbat så mycket inom vården.

Det är det enda jag är utbildad till och har försökt flera gånger att komma in på högskolan men inte lyckats.

Klart man bli negativ till sig själv att man är dålig.. 

Hur ska man kunna se positivt på sig själv när man inte kan uppnå något positivt som ger framgång för sig själv.

VIll inte leva på andra, vill kunna betala och bidra med min del till familjen. 

Här går man dag ut och dag in och gör samma saker hela tiden.

Turen till Västerås var underbar men när vi kom hem var det bara stress här hemma, barnen hungriga och ville ha middag direkt vi kom hem.. Vi hann inte ens sätta oss ner å ta det lugnt... 

Vi var proppmätta när vi kom hem men fick trycka i oss lite mat ilf..

Egen tid accepteras tydligen hos våra barn.. så vi funderar på att sätta hårt mot hårt...

Får inte vi egen tid får dem inte åka iväg på saker heller !!  Är vi elaka som känner så??

Varför ska man vara så egoistisk??