Sitter och lyssnar på ångestpodden, första avsnittet.

Tänk att just det här ämndet är någonting som man inte vågar prata om, det är ingenting man pratar om man skäms att prata om det. Jag har inte berätta någonting om min ångest för min mamma för jag är rädd att inte bli tagen på allvar.

Min mor är uppvuxen på 40 talet och hon mår själv inte bra och minsta lilla sak som hon drabbas av eller som jag drabbas av så går hon och grubblar och grubblar och mår ännu dåligare. Därför berättar jag inte om min ångest för henne.

Men min man vet om det och hans släkt vet om det, vissa är förstående medans andra bara sopar det under mattan och säger att man ska tänka positivt och göra roliga saker, det är typ bara att köra på som vanligt (inbildning)

Det är inte att bara gå vidare, varje litet steg känns som 1000 steg för mig, jag blir trött av att gå på stan en stund..måste hem och vila efteråt. Träffa en kompis tar på krafterna.

Jag orkar bara göra 1 sak om dagen, har jag flera saker inplanerade på samma dag får jag sådan panikattack och blir jätte stressad. Ont i bröstet och får sitta på toaletten ofta.

Igår kväll fick jag panikattack innan jag skulle somna, tryck överbröstet och hjärtklappnig,fick sätta mig upp och andas länge innan allt lugnade ner sig. Sådana här attacker bara kommer, ibland ifrån ingenstans.

Men nu har jag panik inför helgen, då jag ensam skall ta hand om ALLT, jag har panik.

Fick en ny attack nu i morse så gick in i duschen för att försöka dämpa allt, det hjälpte tills min man kom fram till mig.. Jag kramade om honom så hårt och grät. Han är min stora trycgghet- jag älskar honom så otroligt mycket.

Min bästa vän är ju oturligt nog borta i helgen så jag har ingen vuxen att krama om när han är borta.,

men jag får helt enkelt krama om extra hårt innan han far.

Problemet är att dem som inte har denna problematik inte kan sätta sig in i hur jag känner mig, man får höra att- pyssla med något du tycker om, lyssna på musik och andas.... jaja.. men jag tappar lusten för precis ALLT, då är det allt.. finns ingenting som jag vill göra.

Finns så mycket jag vill göra men det känns inte värt besväret att göra nått.

Det ända man vill höra från dem som betyder nått att man finns där för en, att man stöttar en och att jag fixar detta denna gång med.

Nu är det så att jag inte alltid 24 timmar om dygnet har ångest även fast det blir oftasr det jag skriver om, jag har tillfällen då jag mår bra även om dem tillfällena inte är så många ännu.

Dem gånger jag mår bra känns det så konstigt, man är inte van vid att må bra numera att man just då bara vill njuta av tillvaron.

Det här stämmer så bra !!