Idag är det en sån där jobbig dag, har inte kännt av detta på flera veckor nu.

Luften gick bara ur mig,,

Känslan av att man inget orkar längre känslan av att man är inlåst känslan av att inte göra något roligt utan bara göra samma sak dag ut och dag in..

Jag har ångest och depression men håller med ovan jord tack vara min underbar familj och lite medicin. Men det räcker med så lite ibland så trillar man dit och bara försvinner ner i djupet.

Egentligen förstår jag inte varför jag känner mig så här eller varför just jag ska behöva känna mig så här..

Kände av på morgonen att inte allt stod rätt till men har mått hyfsat bra, städat och vart på stan en snabbis och hämtat ut mina nya glasögon.

Jag klarar inte att vara ensam, vara ifrån min man.. tanken av att inte få träffa honom på en dag, en vecka känns tungt.

Han ska nämligen ut och resa med jobbet 2 ggr nu inom kort och bli borta ca 1 v åt gången.. då blir jag hemma med alla barnen och hunden..

Som tonårsförälder så är det på gott och ont.. dem tycker alla sysslor är jobbiga.

Min man är inte särskilt motiverad av att åka men vill chefen det så är det ju så..

Detta är väl en liten bidragande orsak till mitt mående men jag hade nästan accepterat 1 resa men idag kom nästa resa upp...

Ni som inte har ångest kan omöjligt förstå men jag kan jämnföra detta med att förlora sitt husdjur, så känns det.

Men jag får helt enkelt acceptera att läget är så här och får må som jag gör, sist han var borta en helg... bröt jag ihop totalt... hade inga barn hemma heller.. bara hunden.

Så det är klart jag oroar mig om det kommer bli samma sak igen.

Men nu har jag ny medicin som jag tycker fungerar mycket bättre ilf! 

Försöker ta en minut i taget..