I torsdags var jag på en anställningsintervju som omsorgsassistent, internjun gick bra- det är som timvikare till att börja med.

Jag har väl olika uppfattningar om jag vill jobba som det eller inte, snarare att jag är lite orolig att klara av att jobba med tanke på min problematik och vart borta från arbetslivet ett par år nu.

Det känns skrämmande men samtidigt känner jag mig redo för att börja jobba igen, längtan att få komma ut och träffa människor och känna att man gör nån nytta.

Det är väl bara att ta steget ut och prova sig fram, var ärlig på intervjun att jag har problem med ryggen osv men dem sa att om man nu är på ett boende som dem har så är det inga tunga lyft som det är när man är personlig assistent.

Så nu är det bara att vänta på besked skulle ta 1-2v... väntar på utdrag från polisregistret så innan dess för man inte börja göra intro.

Kan tillägga att min ökning av medicinen verkar göra bättre nytta nu, sist min man åkte iväg på jobbresa så kunde jag hålla mitt humör på bra nivå, jag hade bara lite ångest när han precis for men sen kunde jag bara vara som jag brukar.. men man vet ju aldrig hur det blir i framtiden. Det kan bara ha varit att jag visste att han skulle komma hem samma dag som gjorde att jag fixade det.. Får se när han åker nästa gång- då blir det nog 1v borta.. 

Bävar mig men det är sånt här man bara måste fixa som familj.

Största oron är ju när jag får jobb, hur skall man fixa det å han måste vara borta 1v.. och jag inte kan komma hem å gå ut med hunden?? Känns besvärligt...

Godmorgon     

Ja idag är det ny vecka och hela förra veckan har varit som i en dimma, ständigt trött, sover oroligt och ont i kroppen, får hoppas på att det bara är nån kort dimp.

I lördags så blev jag så illamående och yr, så kunde inte sitta upp fick ligga ner och äta maten.. men det var svårt att få i sig nått utan att få upp nått.

Igår var vi ute i skogen för är långpromenad med Danzer och godissök   

Här i fredags förresten så var det nån som spejade in lillhusse vid frukost