Ibland känner jag att jag bara skriver hur jobbigt jag har det och att ingen lyssnar.. men det här är nakna sanningen om mitt liv.
Jag reducerar inget och håller borta sanningen.
Många tror att psykisk ohälsa bara är ett påhitt.. men vi som lever med det säger någonting helt annat.
Ingen kan tala om för dig hur du känner dig, hur alla tycker att det är jobbigt när man bara " klagar" men jag säger så här..
Flera måste våga berätta hur dem har det- säga sanningen och våga stå för det man känner.
Det känns som om ingen lyssnar på mig, ni som känner mig väl hade nog aldrig trott att jag skulle vara en av dem som har psykisk ohälsa- jag har ju alltid hjälpt andra och varit så glad.. hmm men allt har en baksida.
Har kämpat i flera år i ett förhållande som bröt ner mig dag efter dag, sen skilsmässa som tog alla mina krafter.. Sen barnen som fick flacka mellan oss föräldrar och som slut fick vara hos mig på heltid.. Så vara heltids förälder och jobba över 100 % för att få ekonomin att gå ihop tog ut sin rätt på min kropp.
Först började axlarna krångla, sen armbågen sen kom rygg besvären som bara blev värre å värre... Då fick man höra av läkare och dem i sin omgivning att du är så ung... det går över... va hemma nån vecka så ska du se att det går över...
Nu.. ca 10 år senare går jag på tabletter dagligen för att ryggen skall hålla sig i form och piller för att jag åkte in i en depression flera gången med följd ångest å panik attacker.
Inget jobb på 4 år, ingen sysselsättning, .. slutade med det jag ryckte va roligt för inget kändes meningsfullt längre...

Är arbetslös men jobbar som timmis... ytterst lite.. men känns som en mjukstart för mig..
Orolig för framtiden är man ju... vill egentligen inte jobba med det jag gör.. vill sitta på nått kontor, alt receptionist.. men utbildning.. nä det här jag ju inte..
Vill just nu bara åka iväg med en fet plånbok och vila upp mig från all press å stress från arbetsmarknaden, ex partners och alla negativa människor.

Nu har jag en underbar man som stöttar mig och ser på mig när jag mår dåligt.. lika som jag ser på honom när han inte mår bra.
Utan honom så hade jag nog inte klarat av att leva idag.

Känslor mässigt irriterad blev det stående ordet igår, mitt humör gick upp och ner... Kände mig fruktansvärt less på mig själv, kände mig som skräp och fullständigt värdelös.
Det kändes som om jag inte längre var den jag är, ingenting kändes roligt och jag såg inte fram emot någonting.

Kände att gråten var nära när jag la mig ner, gråten kom bara så plötsligt så fort jag la ner huvudet på huvudkudden.. Min man frågade hur jag mådde och då grät jag som aldrig förr. Han kramade om mig så hårt och tröstade mig..
Det orden jag fick ur mig var- jag känner mig ful, känner mig inte kvinnlig... Fick sån ångest som gav ett starkt tryck över bröstet... Somnade ändå till slut...
Vaknade 00.20 att plogbilen var utanför oss och fick panik... Blev klarvaken och kunde inte somna om.... Vi tände ljus och mös lite en stund... Tog en insomningstablett... Somnade hårt till 06... Med tryck över bröstet igen... Fick panik och tog bort min tillgänglighet idag för mitt huvud är inte med mig alls idag... Känner fortfarande tryck över bröstet .. och kan inte tänka klart...

Det kliar i mina fingrar, eller rättare sagt det kryper i hela händerna.. kan inte hålla dem stilla ... Känns väldigt obehagligt...
Jag vill känna mig glad, energisk just nu... Finns så mycket jag skulle behöva göra.... Men ligger här under täcket med 2 hundar på mig som snarkar gott...

Känner just nu- GE MIG FRID I HUVUDET