Trodde verkligen det här året skulle bli bättre än vad förra erbjöd men då blev det deffintivt inte..

Mina studier avslutade jag i måndags pga att jag måste prioritera mina barn (ungdomar), det var väl den största ansledningen sen att jag insåg att det var alldeles för mycket pluggande med ekonomi för mig. Så nu är man på jakt efter nya möjligheter.

Har ingen aning om hur framtiden kommer att bli för just nu känns allt bara meningslöst.

Sitter i telefonsamtal med mina ungsomar, sms kontakter till både höger och vänster och telefonsamtal med myndigheter och allt vad det är. NÄR sks lugnet infinna sig??

Fick knuffa iväg min son till skolan idag motvilligt, han har alltid velat gå till skolan tidigare men nu när han började 7an så vände allt. Utredningar pågår och därför alla samtal och sms just nu. Min dotter har stora kärleksproblem då hon också är under utredning... jag blir tokig... hur skall man orka allt... önskar att deras pappa kunde hjälpa till mera än vad han gör..

Min man stöttar mig i allt men han är ju inte vårdnadshavare så han kan ta vissa "möten"... det måste jag göra. 

Känner mig hjälplös... men idag kommer en underbar vän till mig så vi bara kan prata... jag sitter där jag sitter... känns som om allt just nu är mitt fel, att jag är en dålig förälder.. mina ungdomar mår inte bra och det är ju jag som skall se till så dem mår bra eller hur?! 

Har just skickat flera mail till skolorna osv så nu inväntar jag samtal och mail under dagen... Jag är helt slut, sliten, trött, utmattad och börjar fundera på om jag verkligen kommer orka komma ut i arbetslivet och fokusera på arbete när jag vet att det är sånt kaos här hemma. Men jag behöver tjäna egna pengar jag med. 

Men jag ska ge allt ett försök... försöka komma vidare.. vara positiv... måste kämpa för mina kära