Sitter och lyssnar på ångestpodden, första avsnittet.

Tänk att just det här ämndet är någonting som man inte vågar prata om, det är ingenting man pratar om man skäms att prata om det. Jag har inte berätta någonting om min ångest för min mamma för jag är rädd att inte bli tagen på allvar.

Min mor är uppvuxen på 40 talet och hon mår själv inte bra och minsta lilla sak som hon drabbas av eller som jag drabbas av så går hon och grubblar och grubblar och mår ännu dåligare. Därför berättar jag inte om min ångest för henne.

Men min man vet om det och hans släkt vet om det, vissa är förstående medans andra bara sopar det under mattan och säger att man ska tänka positivt och göra roliga saker, det är typ bara att köra på som vanligt (inbildning)

Det är inte att bara gå vidare, varje litet steg känns som 1000 steg för mig, jag blir trött av att gå på stan en stund..måste hem och vila efteråt. Träffa en kompis tar på krafterna.

Jag orkar bara göra 1 sak om dagen, har jag flera saker inplanerade på samma dag får jag sådan panikattack och blir jätte stressad. Ont i bröstet och får sitta på toaletten ofta.

Igår kväll fick jag panikattack innan jag skulle somna, tryck överbröstet och hjärtklappnig,fick sätta mig upp och andas länge innan allt lugnade ner sig. Sådana här attacker bara kommer, ibland ifrån ingenstans.

Men nu har jag panik inför helgen, då jag ensam skall ta hand om ALLT, jag har panik.

Fick en ny attack nu i morse så gick in i duschen för att försöka dämpa allt, det hjälpte tills min man kom fram till mig.. Jag kramade om honom så hårt och grät. Han är min stora trycgghet- jag älskar honom så otroligt mycket.

Min bästa vän är ju oturligt nog borta i helgen så jag har ingen vuxen att krama om när han är borta.,

men jag får helt enkelt krama om extra hårt innan han far.

Problemet är att dem som inte har denna problematik inte kan sätta sig in i hur jag känner mig, man får höra att- pyssla med något du tycker om, lyssna på musik och andas.... jaja.. men jag tappar lusten för precis ALLT, då är det allt.. finns ingenting som jag vill göra.

Finns så mycket jag vill göra men det känns inte värt besväret att göra nått.

Det ända man vill höra från dem som betyder nått att man finns där för en, att man stöttar en och att jag fixar detta denna gång med.

Nu är det så att jag inte alltid 24 timmar om dygnet har ångest även fast det blir oftasr det jag skriver om, jag har tillfällen då jag mår bra även om dem tillfällena inte är så många ännu.

Dem gånger jag mår bra känns det så konstigt, man är inte van vid att må bra numera att man just då bara vill njuta av tillvaron.

Det här stämmer så bra !!

Godmorgon

Att vakna upp med gråmulet väder gör ju inte humöret bättre kan man säga.

Sitter här och försöker pyssla ihop en juldekoration för att lägga mina tankar på annat roligt men det är inte lätt.

Igår kväll blev jag ett känslomässigt vrak, har fortfarande svårt att slappna av och tänka positivt på saker som händer omkring mig. På lördag är det dags igen för min man att åka iväg på en arbetsresa i 4 dagar och jag har ett tryck i bröstet precis som förra gången han åkte. Jag försöker verkligen slappna av och tänka positivt men det är så svårt.

Ofta känner jag att jag sabbar för dem omkring mig för att jag känner som jag gör samtidigt som jag inte kan göra så mycket åt det heller. Tappar lusten för allt, ingen matlust, ingen motivation till att göra någonting bara ligga i soffan eller sängen.

Men det är bara att bita i det sura äpplet och kämpa på som jag gjort så många gånger tidigare, jag klarar av det trots att jag kommer ha tårar i ögonen och allt som hör till panikattacker. Det är just vad jag får- panikattacker, dem som inte har haft det kan inte sätta sig in hur vi känner och svårt att förstå hur vi tänker och känner oss inombords.

Man får frågan- vad kan jag göra för dig för att du ska må bättre? Inom mig skriker jag- ÅK INTE men jag vet att det gör det bara värre.. jag måste utstå detta för att kunna bli bättre, så är det bara !

Man måste utsättas för det jobbiga om det ska bli nån förändring.

Önskar att jag hade nån att gråta ut hos nu när han är borta samtidigt som jag inte vill vara till nån belastning för någon, vill inte att nån ska tycka jag är dum i huvudet som känner som jag gör. 

Känner mig ensam ...

Då var det dags igen

Solo men detta är någonting jag måste leva med då jag fick reda på igår att han kommer åka bort 1 gång i månaden (inom sverige) och åka mera utanför sverige rätt ofta.. Trodde inte att detta skulle hända.

Min mans nya chef ser helst att alla sitter på kontor.. så vi får väl se vad detta leder... isåfall blir min man stationerad i Stockholm... pendla.. mm ja vi får se.. Känns som om jag inte kan ta något jobb om jag nu lyckas på få nått eftersom min man måte utomlands och resa mycket... vem skall då gå ut med hunden, se till så det finns mat på bordet osv...

Frågorna hopar sig rejält och vill inte vara till besvär för honom... min ångest blir ju inte lättare av detta..

Utåt sett måste jag se glad och när nån frågar hur man mår så blir det ofta- det är bra.. fast egentligen så vill man bara kräkas på den frågan... Jag mår inte så himla bra men jag försöker leva med det.

Blir så less på mig själv att jag känner som jag gör, önskar jag kunde blåsa ut  alla tankar i huvudet..

Usch känns som om jag inte kan skriva någonting positivt på den här bloggen men jag måste få utlopp på mina tankar och funderingar.

Fint väder har vi allafall, tur e väl det annars hade jag varit ännu mera deprimmerad.

Kram på er   

När man plötsligt får den där känslan...

att man inte vet vart man ska ta vägen, magen drar ihop sig.. man har ont, känner sig nervös, orolig och extra känslig. 

Det räcker med så lite så vänder ens humör tvärt... fast man egentligen bara skall skaka av sig obehaget och gå vidare.. tänka postivt. Min kropp är skakis, det händer ingenting med mitt liv känns det som, jag gör inget vettigt.

Ibland känner jag mig oduglig som inte har ett arbete, som inte kan ge barnen allt dem behöver, att jag inte kan bidra med pengar till familjen.

Jag gör så gott jag kan, det är bara jag som lätt blir negativ till mig själv och hur ska jag kunna släppa det?

Vill göra så mycket, jag vill se världen men har inte den möjligheten alls.. pga att jag inte arbetar..

Men hur ska jag kunna arbeta och vad kan jag arbeta med.. När min kropp är paj pga att jag jobbat så mycket inom vården.

Det är det enda jag är utbildad till och har försökt flera gånger att komma in på högskolan men inte lyckats.

Klart man bli negativ till sig själv att man är dålig.. 

Hur ska man kunna se positivt på sig själv när man inte kan uppnå något positivt som ger framgång för sig själv.

VIll inte leva på andra, vill kunna betala och bidra med min del till familjen. 

Här går man dag ut och dag in och gör samma saker hela tiden.

Turen till Västerås var underbar men när vi kom hem var det bara stress här hemma, barnen hungriga och ville ha middag direkt vi kom hem.. Vi hann inte ens sätta oss ner å ta det lugnt... 

Vi var proppmätta när vi kom hem men fick trycka i oss lite mat ilf..

Egen tid accepteras tydligen hos våra barn.. så vi funderar på att sätta hårt mot hårt...

Får inte vi egen tid får dem inte åka iväg på saker heller !!  Är vi elaka som känner så??

Varför ska man vara så egoistisk??  

Livet är hårt, orkade inte blogga i helgen.

Lovade er en bild på min helg outfit men jag orkade inte både fysiskt och psykiskt.

  Ligger just nu i sängen, ensam känner ett tryck över bröstet och det kryper i kroppen.

Ångsten kommer, min man åkte tidigt i morse till Ukraina och här är jag.

Barnen är i skolan och jag har ingen ork eller motivation att göra någonting samtidigt som jag inte klarar av att sitta still.

Det kryper i kroppen och jag vet inte vad jag skall ta vägen, finns så många måsten... bara att laga mat nu i eftermiddag finns ingen ork till. Är inte hungrig alls, vill inte äta, vill ingenting. 

Sonen fyller i morgon och har ångest att jag inte köpt någon present än, tanken att cykla känns jobbigt.. funderar på om jag mår bättre i morgon när han är i skolan... jag måste ju köpa presenter...vet vad han skall få men måste ner på stan... bland folk... vill inte vara ensam, vill ha min man här   

Just nu vet jag inte hur jag ska klara av dessa dagar, att orka hålla skenet öppet när barnen kommer hem känns olidligt... 

skulle göra vad som helst nästan för att slippa dessa känslor, önskar jag hade nån att krama just nu.... 

Känslan när man känner sig annorlunda, Så känner jag mig speciellt nu..

När man tror att alla andra är normala och en själv är helt värdelös..

Man funderar på varför just jag ska behöva känna så här, vad har jag gjort för fel i mitt liv som gör så att jag ska känna dessa tankar. Att man har hjärtklappning, illamående och totalt orkelös.

Nu har jag suttit här framför datorn sen tidig morgon, ofta sitter jag bara å tittar på skärmen och jag försvinner likt ett löv..långt långt bort..

Fryser, svettas om vart annat, när skall detta sluta?

Samtidigt blir jag arg på mig själv, sitta här och gråta.. när jag har så mycket att vara glad för.

Har en man som älskar mig otroligt mycket och jag älskar honom så fantastiskt mycket.

2 underbara barn och 2 bonusbarn som är helt underbara på sitt sätt- dem är mitt allt     

#spotify

Önskar man bara kunde lägga sig och sen vakna med min man vid sin sida...   

.

Morgonen började som en chock för mig, visserligen var det väntat men det kom så plötsligt.

Känner mig dålig som människa som bryter ihop av små saker men för mig så är minsta lilla avvikelse en stor grej.

Min man ska nämligen åka iväg med jobbet i ett par dagar utomlands..

Sist han var iväg brast allt för mig, jag grät och grät, så när beskedet kom så brast det totalt igen.

Tur i oturen hade jag en KBT tid bokad idag.

Dem som inte har ångest kan inte sätta sig in hur man känner och därför vill vi inte ha några kommentarer att "det där är väl inget farligt" eller att "nu är du väl löjlig" osv...  Sånt undanbedes.

Alla har vi rätt att vara oss själva och det är bara en själv som bestämmer över ens kropp och ens liv.

Livet är hårt och orättvist men det är bara att kämpa vidare   

Hej på er!

Äntligen så kom det efterlängtade papperet hem i brevlådan, när smärtan är olidlig så kommer det här som ett brev på posten.

Alla ni som lider av en kronisk smärta eller liknande kommer nog känna igen er.

Smärkliniken när ingenting annat hjälper.

I många år har jag nu haft konstant smärta i ländryggen och genomfört röntgen, magnetröntgen osv men ingenting kan hittas.

Det enda man har att erbjuda är att gå på smärtstillande, vilket för min del aldrig funkat oavsett styrka.

Men efter att nu har hittat en medicin som är lite åt antidepressiva hållet så har ryggen och huvudet fått sig en lugnare tillvara.

Denna remiss kommer förhoppningsvis ge mig mera möjligheter. Att hantera min smärta då den nu förökat sig till flera kroppsdelar.

Allt bra med er?