Sitter här och fryser in vintern, hade sån energi nu fram till unch men så föll allt samman, vet inte vad som riktigt hände.

Jag tror jag funderar för mycket, jag vill så mycket men det känns som om det bara är drömmar som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Om man ändå hade pengar så jag kunde köpa just det där jag vill utan att man ska behöva vända ut och in på alla kronor. Visst vi klarar oss och vi unnar oss saker men dem där lite dyrare sakerna får man avstå ifrån för att göra det nödvändigaste. Dem som aldrig har behövs vänt på pengarna kan inte sätta sig in i hur man känner.

Jag är inte fattig det påstår jag inte men jag vet hur det är att vara RIKTIGT fattig, hela min barndom och fram tills jag träffade min nuvarande man har varit en tid som inte varit beskymmers lös direkt.

Sen går mina tankar på dem människor som man knappt kan säga är mänskliga... som beteer sig som " pip" finns i nuläge 2 stycken som försöker göra livet svårare för oss men dem sätter sig själv i pottan.. men det förstår dem ju inte.

Men ändå tar man åt sig, men försöker gå vidare och leva vårt liv så bra och underbart det går iallafall.

Dem ska inte få förstöra vårt liv!

Förstår mig inte på människor som skall lägga sig i andras liv och bara tro att dem kan bestämma och att man ska lyssna på dem, att dem alltid tänker rätt och vet bäst. Ingen är perfekt inte ens jag.

Men alla har vi rätt att tycka som man vill bara man inte bestämmer vad andra ska tycka om saker och ting.

Nä jag tror jag lägger mig en sväng och vilar- min mans önskan   

I tisdags så var jag iväg till Säters rehabilitering center och ska börja ett program där man går igenom hela sig själv.

Har varit iväg och pratat med en psykolog och en arbetsterapeut och nu var jag iväg och träffade en läkare som är inriktad på smärta. Han var den duktigaste läkare jag träffat och som förstod mig och som hade humor !!

Alla läkare man träffat har knappt dragit på läpparna och bara gett en piller... men denna han lyssnade, flinade och förstod precis hur jag kände mig. Han sa att jag är helt normal som känner som jag gör och att vissa människor är mera känsliga än andra för situationer som förändras- vilket jag är en sån person.

Så jag fick komma dit på besök och jag fick åka hem så jag är inte helt sjuk i huvudet iallafall.

Det är så skönt att få prata med någon som inte bara säger att det löser sig, vi får hålla kontakten osv... bla bla bla...

Men tack vara min underbara vännina så fick jag komma till Säter så nu hoppas jag att jag får mera hjälpmedel att hantera min situation och även få mera självförtroende att jag klarar av mera än jag tror.

För i nuläge så känner jag mig 0 för jag vet inte vad jag kan jobba med, vet inte hur mycket ansträngning jag kan göra för att inte förstöra min kropp mera och vet heller inte hur jag ska hantera mina känlsor när jag får ångest.

Men framför allt vill jag få dem omkring mig att förstå hur jag känner så man inte klánkar ner på mig och bara säger att det bara är att rycka upp sig, gör nått roligt så tänker du på annat, håll dig sysselsatt osv...

Men min motivation finns liksom inte, jag orkar inte göra saker, kan inte göra flera saker samma dag och dagen efter blir jag så trött.. Som nu i igrå... jag var helt slut för besöket jag gjorde i tisdags i Säter.. Idag är ja piggare igen.

Det tar så mycket på mina krafter och det sa min läkare att det var helt normalt för någon i min situation.

Men hur ska man få dem omkring sig som träffar sällan att förstå att jag behöver lugn och ro omkring mig, det får inte hända så mycket på en gång.. jag behöver ta saker som det kommer.

Visst jag kan planera saker men inte ha ett späckat schema, energiska personer gör mig helt parasylerad. Får ångest och vill bara rymma. 

Kram